Kluven

Aldrig har jag känt så stark lycka och djup sorg på samma gång. Aldrig har jag slängts så tvärt mellan hopp och förtvivlan, skratt och tårar. Aldrig har jag svurit så mycket på så kort tid, aldrig trodde jag att vi behandlade människor så illa i Sverige.

Jag kan inte sluta tänka; hade fler fått stanna om vi bara hade varit tillräckligt många? Om vi bara hade reagerat tidigare, kämpat hårdare, hade fler sluppit detta onödiga lidande? Och nästa gång det händer, vad gör vi då? Kommer vi vara fler, eller färre? För det kommer hända igen, om vi inte gör någonting. En naiv del av mig tänker att det hjälper att sprida alla historier, att det är okunskapen och inte ovilja som hindra. En annan del suckar bara.

Vad krävs egentligen för att människor ska bry sig? Vad krävs för att du ska agera? Det är lätt att säga att det är omöjligt att hjälpa alla, vi inte kan lösa alla problem. Jag vet. Jag har inte heller kämpat lika hårt för varenda människa som jag har träffat eller hört talas om… Men bättre än såhär kan vi. Det är skrämmande lätt att sluta se och behandla människor som människor. Har under dessa dagar tappat hoppet en aning om mänskligheten i stort, och börjat tro att de som tappert kämpar för människovärdet är en försvinnande minoritet. Är medmänsklighet verkligen ett undantag?

Den sista jag pratade med innan polisen kom till förvaret igår sa: ”Jag vet att människorna är snälla. Jag vet att det inte är folket i Sverige som vill oss illa, det här är bara några få. De representerar inte Sverige. Jag vet att människorna egentligen är snälla”. Jag fäller en tår och hoppas innerligt att han har rätt.